Carl Lundberg, Skitouring Scandinavia

Vill vi dit?

Motsatser i kontrast, att svart kan lysa precis som vitt. Varje liten ispärla glimmar som ett yin yang i miniatyr och oändligt antal. Jag kan trixet: skrapa bort det översta lagret så finns den rena vita snön där under. Den som man kan krama till en klump med bismak av ylle. Det är en av de där sällsynta dagarna med snö och skaren glimmar svart av sot och avgaser. Jag är ett barn innanför muren i Berlin väst. Minnet är av den sort som går att återkalla med alla sinnesförnimmelser i fullt behåll.

Många år senare under mina år på teknisk högskola hör jag en doktorand från Bonn beskriva skillnader mellan Sverige och Tyskland.

-Hemma går det aldrig att vara själv i naturen, man är inte själv någonstans, säger hon med en ton fallande mot uppgivenhet.

Det får mig att tänka min uppväxt innanför muren. Hur vi hade Mulleskola på amerikanska militärens övningsfält där spåren av stridsvagnar skapade ett bra dike att dingla med benen i under fruktstunden. Reflektionen etsar sig fast i mitt minne som något jag hade alla underlag att inse men inte gjort. Hennes konstaterande fick mig att förstå att jag börjat ta naturen för givet. Att den finns tillgänglig och att man får vara i den utan känslan av konkurrens och exploatering.

Men hur kommer det sig att den ens finns, den där extra fina, vilda naturen. Det är som regel platser som på grund av sin otillgänglighet eller olönsamhet undgått exploatering. Träd som var för spinkiga för att bli timmer, vatten för små för att dämma eller fjäll för karga för att bruka eller bebygga. I takt med att allt större del av vår omgivning exploaterades uppstod en kollektiv uppfattning om att det orörda har särskilda värden – och därmed folkrörelsen att söka sig just dit – som för att en stund återvända till den tid då vi fortfarande till fullo var del av naturen. Hon hade försökt hemma i Bonn, men först hos oss fick hon tillgång till natur i volym och utan trängsel.

Det är ingen självklarhet att den består, naturen som instinktivt känns värdefull – inte för alla, men för många. Det pågår en erosion. Bit för bit urholkas det vilda av en ständig droppe och ibland inträffar det också stora ras. Det är vi som sliter och drar. Även om envar, de flesta med ambitionen att varken förstöra eller skräpa ner, bara tassar fram, så gör det stigen lite bredare för varje gång – naturen vittrar bit för bit. Eller så beslutar vi helt abrupt att det är dax att hugga, gräva, dämma eller bygga – och naturen rasar i stora sjok.

 

Turism och friluftsliv spelar sin egen paradoxala roll. Vi söker det där vilda och oförutsägbara men kan ändå inte helt låta bli. Det är en motsägelse av dignitet att vi bit för bit tillrättalägger naturen för våra egna behov eftersom det samtidigt devalverar det ursprungliga värdet av det orörda. Varje generation kommer med sitt lilla omärkliga bidrag som över tid ger en samlad förändring som nog få bakom de individuella handlingarna hade som mål.

-Det är bara en tidsfråga innan det är bilväg hela vägen fram.

Jag kunde inte tro det, det är väl ändå inte möjligt, så vill väl ingen ha det. Nej den här gången måste han ha fel, min kloka goda vän i stugan vid sjön i slutet på den karga dalen.

 

De första turisterna fick börja med båt upp för Paittasjärvi. Sen kom vägen till Nikkaluokta, ledmarkeringar och spänger. Därefter snöskotern och helikopter. Något som en gång var en expedition över vatten, genom skog och tvärs fjäll är reducerat till en transfer till Kebnekaise fjällstation. Därifrån finns två naturliga leder till toppen av is som en gång räknades som Sveriges högsta. Västra leden är lång med vandring i blockterräng, precis så som det är ovan vegetationsgränsen. Östra leden är kortare men innefattar enklare klättring där man gärna håller i klippan för att känna sig trygg även om en av klätterpionjärerna tidstypiskt briljerade genom att ta sig hela vägen utan att använda händerna.

 

En gång var vägen upp till Sveriges högsta topp ett äventyr helt på naturens villkor och med marginella spår från turism. Idag är Östra leden borrad och draperad med vajer och steg av stål för att underlätta för de som väljer den svåra vägen. På Västra leden har det med hjälp av helikopter, spett och gästarbetare byggts en stentrappa där fjällsidan inte levde upp till normen för den moderna vandrarens förmåga. Halvvägs upp finns en väderstation med instrument och kamera som avslöjar vädrets mysterium. Det finns täckning så att räddning kan ringas och hämtningen av turister som gått iväg oerfarna, med fel utrustning eller utan respekt för vädrets makter är frekvent trots att det finns två nödstugor att söka tillflykt i. Äventyret börjar där transfern slutar och borta är alla filter som en gång rustade aspirerande bestigare för den stora dagen. Att välja äventyr som ger en fin upplevelse utefter erfarenhet och förmåga är inte längre en norm.

 

Höst, turistsäsongen är över, allt är stängt och fjället är tömt på folk, så när som på en. Jag är på väg ut efter att ha besökt min vän, han uppfyller en dröm om att stanna ett helt år i stugan vid sjön i slutet på den karga dalen. Den första klibbiga snön har fallit och allt går i vita nyanser, även himlen. Det blixtrar i minnet, det är något här jag sett förut. Jag blir helt tagen på sängen. Drygt halvvägs mellan Kebnekaise fjällstation och vägs ände i Nikkaluokta runt en krök står det en, maskin. Bakom den något som min perception först inte klarar att placera i fjällbjörkskogen. Sist jag passerade var stigen sandfärgat ljusgul med halvt begravda stenar här och där att snubbla på. Nu lyser det svart på ett sätt som jag känner igen från min barndom i en förorenad stad. Någon måste ha fått i uppdrag att grusa stigen i sin fulla upptrampade bredd. Fjället får en platt och svart väg som hämtad från slagghögarna i gruvornas huvudstad, Kiruna. Borta är det lekfulla undvikandet av stenar och jag kan gå på utan att se mig för precis som till vardags. Nu skulle det gå bra att köra bil här.

Carl Lundberg, bergsguide som driver företaget SkiTouring Scandinavia

Foto:
FRIDA BERGLUND PHOTOGRAPHY